Papa Dee - Live it up! (MNW)
Papa Dee tar det tillbaka med stil. Första singeln ut var Murder in the dancehall med General Degree och Richie Stephens från Jamaica. Mycket celbra gäster och låtskrivare återfinns även på det kommande albumet "Live it up" , bl.a. Tony Kelly (skrivit Sean Pauls Like Glue), Lady Saw och Diana King.

Äntligen har Papa Dee gått tillbaka till sina rötter. Ett tung Jamaica sound med refränger som alltid kännetecknat Papa Dee.
Biografi

Papa Dee är kanske Sveriges mest internationella artist, såväl geografiskt som musikaliskt. Nu släpper han sitt sjätte soloalbum ”The Man Who Couldn´t Say No”, en samling låtar med en naturlig balans mellan nuet och rötterna i Papa Dees enorma skivsamling.

”Det är lite mer beats på nya plattan om man jämför med den mer 60-talreggaedoftande ”Island Rock” (1998), men i allt jag gör finns det nog en retrokänsla” konstaterar Papa Dee själv. ”Jag kommer ifrån discjockande, livemusik och framför allt ett maniskt skivletande. I slutändan vill jag ändå tro att mina influenser resulterar i något organiskt, något som bara kan vara jag”.

Papa Dee är medveten om att risken att hamna i ett ingenmansland alltid finns där om man blandar underground med pop. ”Jag har egentligen alltid känt mig som en outsider och det är alltid lika otippat när någon av mina singlar ringlar uppför listorna, att man mitt bland alla pojkband trots allt KAN lägga in något med toast och mexikanskt blås (”Island Rock”) på radion”.

Kent Gillström har suttit i den stora producentstolen på allt utom två låtar, som är producerade av Monk och Payler. Christer Björklund och Papa Dee inledde arbetet med plattan redan 1999 och står som medproducenter till Gillström.

”Kent har den instinkt som karakteriserar en bra producent. Många klassiska producenter, även de som kanske inte är så tekniskt eller musikaliskt storslagna, har den där svårdefinierade förmågan att få artisten att prestera sitt bästa. Kent kan vibba samtidigt som han är ett slags projektansvarig”.

På ett så jämnstarkt album med många välskrivna originalspår är det naturligt att några sticker ut på grund av yttre omständigheter. ”Hottie Hottie Girls” är exempelvis ett samarbete med den jamaicanska dancehalldrottningen Lady Saw. ”Jag är oerhört glad att vi fick tag på henne. Jag åkte till egentligen till Jamaica för att göra andra grejor där är det nämligen svårt att få tag på folk om man inte är på plats: det måste vibbas, man måste spela upp saker och så kanske man får kontakt. Jag hade träffat Lady Saw ett par gånger. Hon har en väldigt sexig och utmanande scenshow. Där är hon minst lika hård som alla killar på raggascenen. Man får intrycket av att hon är oerhört tuff men naturligtvis är hon världens varmaste och trevligaste människa privat”. Papa Dee är fullt medveten om att ”Hottie Hottie Girls”, med dess buskap ”om du har det, visa det”, lätt hade kunnat bli sleazy. ”Om den gjorts fel hade den blivit en blandning av Benny Hill, Julio Iglesias och Gregory Isaacs”, säger han självironiskt, ”men det är en respektfylld hyllning till kvinnan och det blir ännu tydligare av att världens häftigaste dancehall-drottning medverkar”.

På albumet finns också två lika oväntade som lyckade covers. Kraftwerks ”The Model” och T Rex ”Children Of The Revolution”. ”Jag har själv blivit lite anti mot covers. Alltför många gör versioner som låter precis som originalet bara för att det är en beprövad hit, men då finns det inget kreativt, artistiskt bakom. Om man däremot känner för en låt och kan ta den någonstans, då kan det fungera. Jag har själv misslyckats versionen av ”The Tide Is High” var rätt medioker, även om tanken att jag skulle göra en rock steadyklassiker låg nära till hands. ”Children Of The Revolution”, som är med på den nya plattan, är väl däremot ett ganska otippat val. Men min storebror spelade den mycket när jag var liten och jag har alltid tyckt att den skulle funka i reggaeversion. Och om man kopplar bort det analytiska och bara lyssnar fungerar ”The Model” alldeles utmärkt”.

Man kan se en ganska röd tråd mellan alla Papa Dees album utom ”The Journey”, som han gjorde ihop med Denniz Pop och Max Martin. Papa Dee vet att det i vissa kretsar kacklades om sellout men står för experimentet, som dessutom lärde honom oerhört mycket om produktion. Dessutom är det svårt att ignorera att hans version av ”The First Cut Is The Deepest” var topp tio i elva länder och redan har blivit en svensk Klassiker
”Det finns så mycket som är ”cred” utan att man fattar varför, rent musikaliskt. Det som är skönt med Jamaica är att är där skiter man totalt i vem som gjort musiken. Kenny Rogers? Visst, om det är en bra låt”, säger han.

Lite historik kanske kan vara på sin plats:

Papa Dee växte upp som Daniel Wahlgren, född 1966 i Göteborg. Daniel blev tidigt intresserad av reggae, dancehall, ragga, lovers rock och närliggande genrer. ” Kände mig ibland riktigt ensam om det när jag växte upp och hade egentligen bara en kompis som lyssnade på liknande musik. Att börja kunna ta färjan till London och botanisera bland skivaffärer där var en befrielse Det var deppigt att vara en outsider men samtidigt också lite skönt att ha sin egen grej”.

På 80-talet blev han Papa Dee och slog igenom som del i den svenska dansvågen kring 1990 vars enda gemensamma nämnare egentligen var att artisterna utgjorde en motvikt till den traditionella, vita gitarrock som dittills dominerat svensk media. Det stora genombrottet kom redan med debutabumet ”Lettin¹ Off Steam” (1990), som även hyllades internationellt något som fortsatt sedan dess. Under 90-talet har han varvat soloalbumen ”One Step Ahead” (1993), ”Original Master” (1994), ”The Journey” (1996) och ”Island Rock” (1998) med ett antal sidoprojekt och gästspel. Något som gjorts möjligt då han varit en världsmedborgare som spenderat mer tid i New York, London och på Jamaica än i Sverige.

Han är leadsångare i hyllade New York-bandet Brooklyn Funk Essentials En groovig, multietnisk konstellation som spelar mycket på jazz- och bluesfestivaler och hyllats i magasin som Q och DJ Magazine. Han ingår också i Dubchek, ett projekt i New York tillsammans med David Barret (vilken också varit med och skrivit på Papa Dees album). Nyligen kom Dubcheks album ”Down Memory Gap Lane” som redan fått mycket bra press i USA. ”Modern dub, ironi och humor inspelat under en lång period. Den hamnar genremässigt under termen electronica i USA” konstaterar Papa Dee, som också driver liveprojektet Rock Steady Revue, ett musikaliskt andningshål utanför skivbranschen. Enkelt uttryckt handlar det om ett coverband som egentligen inte är publikfriande i sitt låtval men spelar musik som är så oemotståndlig att det smittar av sig ändåŠ Livepubliken möts av skramlig rock steady, ska och tidig reggae, framförd med kärlek och kunskap.

”Vi gör det enbart för att det är kul att spela! Att sjunga andras låtar är dessutom något som verkligen utvecklat min röst”. Rock Steady Revue har bland annat gjort succé på Hultsfredfestivalen, nu senast i somras. Bland de övriga gästspelen under 90-talet är det svårt att undvika att nämna Papa Dees medverkan på Leftfields första album. ”Det är förstås kul att ha fått vara med på något som har visat sig bli en av dansmusikhistoriens moderna milstolpar” säger han enkelt. Listan på samarbeten kan förstås göras mycket längre, men nu handlar det om det nya soloalbumet.

Papa Dee har ett enkelt svar på varför man i den enorma vårfloden av nya album ska lyssna på just ”The Man Who Couldn¹t Say No”. ”När är en platta bra? Det är väl om den svänger och har starka låtar. Det är inte så mycket hokus pokus över den här plattan. Den är varierad men sitter ihop. Låtarna kompletterar varandra och det är överlag en positiv platta”. Att det nya albumet fått tid att växa fram gör dessutom att Papa Dee är ovanligt säker på dess kvalitet: ”Vi hann få distans och hade tid att lägga till några nyskrivna låtar på slutet vilket innebar att vi i samma veva kunde skala bort några svagare. Jag är väldigt nöjd med resultatet”.

Facebook