Montys Loco - Keep Talking (NONS)
Stockholmsduon Montys Loco (Anja Bigrell, Marie Eklund) debutalbum “Guess it’s fine” kom för två år sedan. De som upptäckte denna fantastiska skiva lär knappast missa deras uppföljare. Duons mjuka och känsliga tongångar får tankarna att gå till klassiskt låtskrivarhantverk. Lägg där till ett starkt men samtidigt mjukt, inkännande tilltal. Detta gör denna skiva till ett måste om du gillar den nya generationens kvinnliga singer / song writers. Ibland ligger inte Anjas röst så långt från Norah Jones.
Biografi

Bakom namnet Montys Loco står Stockholmsduon Marie Eklund och Anja Bigrell. De träffades på en musikkurs 1996 och har sedan dess varit nära kompanjoner, vänner och vapendragare. Efter sitt förlagskontrakt med MNW 1998 fick de möjlighet att pröva ett antal musiker. Snart stod det dock klart att den musikaliska gemenskapen främst fanns hos många av de välkända ansikten som figurerade på rockklubbarna "Fritz's Corner" och "Tantogården", varifrån musikerna i dagens uppsättning är hämtade.

Sedan starten har både Marie och Anja varit mycket noggranna med att inte släppa ifrån sig någon kreativ själbestämmanderätt. På grund av detta är de båda inblandade i alla delar av processen, från det självklara låt och textskrivandet genom musikerval, skivomslag till mixning och mastring.

Marie: Det kanske låter som om man är någon slags kontrollfreak och det ligger kanske något i det. Det har alltid känts bäst att någon tar det slutgiltiga beslutet. Sen är det ju inte så att resten av musikerna på något sätt är kuvade under vår piska. Tvärt om har vi valt dem för att vi samarbetar otroligt bra ihop och framförallt för att allas personliga prägel tillför mycket till vår musik.

Anja: Det är viktigt för oss att alltid göra saker vi kan stå för. Skulle vi bli "överstylade" och fixade skulle det kännas konstigt. Men tyvärr existerar en överdriven utseendefixering i branschen och i samhället och visst känner man av en viss negativ press utifrån.

Marie: Musiken är ju från början inte något som vi skriver för andra, utan något som växer fram när man slarvar runt utan BH hemma i sin ostädade lägenhet. Det kommer "naturligt" för att använda en klyscha. När sedan låtarna hamnar på skiva blir det något helt annat. Det är lite skrämmande att plötsligt tvingas ta ett steg ifrån sig själv och tvingas se på sig själv objektivt. Samtidigt är det självklart kul att andra får chansen att skapa sin tolkning av vår musik.

Anja: Sedan är det också väldigt speciellt när man får möta publiken ansikte mot ansikte; att "tvinga" dem att lyssna. Någonting som inte går att förklara i ord uppstår i det mötet och det gör mig upprymd men alldeles skakis och matt efteråt.

Montys Loco har ett lågmält sound som mycket bygger på starka melodier med en tydlig dragning till den amerikanska singer/songwritertraditionen. Samtidigt finns det något väldigt storstadsbetonat i texterna som gärna handlar om osäkra beteenden, om ensamhet och utanförskap i staden.

Anja: Vi har några återkommande influenser som Rickie Lee Jones, Joni Mitchell, Tori Amos, Prince och Smog. Ännu längre tillbaka, nu menar jag länge sen, så har ju Marie lyssnat mer på melodibaserad musik och jag kanske mer på punk vilket sedan fått blandats och utvecklats - idag hörs det ju ingen punk i sången direkt.

Marie: Ja precis; har du varit rädd för melodier tidigare, så har jag varit tvärt om och älskat melodier.

Anja: Textmässigt får vi influenser av till exempel Kristina Lugn och Bodil Malmsten, litteratur som på något sätt grundar sig i utanförskap. Ett utanförskap som också syns i våra musikaliska influenser, som till exempel hos Smog. Detta tar sig i uttryck att allt inte ska vara självklart och sockersött. Det ska finnas någon slags självdistans och självironi i texterna. Samtidigt kan det finnas en viss mån av "hugg" mot andra också. Men Maries texter innehåller nog mer hugg utåt, medan mina söker sig mer inåt. Det är jävligt svårt med relationer, och man undrar varför det ska va så jävla svårt.

Marie: Ja, där skiljer vi oss åt, för du skriver mycket om relationer, medan jag skriver mer övergripande om det vi har runt omkring oss.

Mot denna bakgrund står bandnamnet som är taget efter seriefiguren Montys flickvän Loco i serien "Monty", vilket antyder en avslappnad attityd till just relationer och storstadshets. Men namnet har sitt ursprung i uppkomsten av Montys Locos musik snarare än i innehållet.

Anja: Den biten är nog ett uttryck för skapande processen. Både Marie och jag sitter mycket och leker fram musik och tittar på "King Pin" och larvar oss. Det jobbiga och allvarliga uppstår hemma när man skriver själv. När vi sen möts så har vi kul.

Någonstans finns det också ett allvar bakom ett fictionärt namn. Mycket av det som finns i musiken när den skrivs på kammaren försvinner i samma ögonblick som den ges ut på skiva; kvar finns bara en stiliserad bild av ursprunget. Denna tankegång kommer även synas i fullängdskivan "Keep talking", uppföljaren till "Guess it's fine" (2001). Omslaget har pryds med konstverket "Waterafro dog" av den unge New Yorkkonstnären Roy Kortick.

Marie: I staden tvingas vi ta rollen som svarta kråkor som inte kan sticka ut, men tänk hur härligt det vore om vi vågade vara oss själva, att vara som Waterafro dog. Men istället för att ta till sig våra unika sidor, blundar vi för dem eller låtsas inte om dom och förblir en svart trist kråka.

Att hitta en plats som man kan vara sig själv på handlar Prince "Paisley Park" bland annat om. Montys Locos förstasingel till det nya albumet spelades naturligt nog första gången på Fritz's Corners avslutningsfest. När låten sedan än en gång blev valet till Tantogårdens avslutningskonsert lyckades Per Helin övertala bandet att spela in låten; Montys Locos första cover.

Anja: Från början var den tänkt att bli en del av en EP, men efter att ha spelat in en massa låtar, kände vi att det var dags att direkt gå på en fullängdsskiva och Paisley Park blev en singel.

Marie: För oss är musiken vår Paisley Park eller vår Waterafro dog om du vill. Musiken är faktiskt räddningen till varför man klarar att leva. I många andra områden känner jag mig begränsad, men i musiken ser jag inga hinder bara möjligheter. Man kan alltid gå tillbaka till musiken om man vill uttrycka något; det är en sol som lyser och den kommer alltid att göra det. Musiken är glädjen som man delar när man har kul och trösten när man har tråkigt.

Facebook | Myspace