Grand Tone Music - Go To Hell (NONS)
Nina, Jim, Dan och den numer fasta medlemmen Patrick, satte upp riktlinjer år 2000 och talade om vad de inte ville höra och göra igen på en GTM-skiva. De kom fram till att försöka jobba bort alla massiva mattor av ljud för att istället koncentrera sig på varje ljuds funktion. Drömscenariot var att göra en platta där man kunde se varenda ljud framför sig när man blundade. Ett mer genomarbetat och gediget album får du leta efter.

Intervjuer: La Musik, Musikjournalen, Groove. 6 veckor i P3 på "Become Whatever". Annonseras i Sonic, Groove och La Musik. Betyg 7/10 i Sonic. 9/10 dagens skiva.
Biografi

"Tre år har gått sedan Grand Tone Music släppte sin senaste skiva. Nu kommer deras tredje album "Go To Hell" efter en lång och målinriktad process av låtskrivande, inspelningar och noggrant arbete.

Mycket har hänt sedan bandet bildades i en replokal i Stockholm i början av januari 1997. Efter splittringen av den hårt rockande trion Salt kände Jim Tegman och Nina Ramsby att de ville göra något annorlunda, något mera avskalat, mer lågmält. De längtade efter att spela en mollbetonad musik som inte skulle baseras på allt för dramatiska uttryck. Jims vän Dan Lepp passade med sin Hammondorgel in i visionerna. Att han också hade sitt instrument stående i samma hus, bara några dörrar ner i korridoren och dessutom just fått foten av sitt gamla band gjorde inte saken sämre. Orgeln flyttades och samma dag anordnades det första repet. Ett långt jam i E-moll blev startskottet för en intensiv och närmast nyförälskat rusig vår. Mer tid spenderades i lokalen än hemma och som värst sågs de upp till sju gånger i veckan. De första låtarna blev verklighet och efterhand spelades tystlåtna och långsamma demolåtar in i bandets egna demostudio. Många av låtarna gick i valstakt och orgeln spelade stora ackord. Ett sound började ta form.

När bandets namn skulle bestämmas var det några saker som var viktiga. Dels skulle namnet vara långt, helst bestå av tre ord i stil med Union Carbide Production, dels fick det gärna kännas lite jazzigt och orden skulle passa bra ihop. Resultatet blev som bekant Grand Tone Music. Med detta ståtliga namn i bagaget begav sig Nina, Dan och Jim till Decibel Studio för att visa vad de gjort. Där väntade Per Kviman från skivbolaget MVG och producenten bakom Salts båda skivor, Dagge Lundkvist. Sex låtar spelades upp och de båda lyssnarna tyckte om vad de hörde. "Det är som att bli insvept i en varm filt" sade den annars reserverade Per och sen var demobandet med det långa namnet plötsligt skivkontrakterat. Dagge saknade bas.

Våren gick och fler låtar skrevs, Dan köpte ett Fender Rhodes-baspiano för att ge bandet och producenten de frekvenser som saknades och på restaurang Prinsens 100-års jubileum i maj spelade GTM för första gången live. Andra gigget skedde på Lollipop och det tredje på Emmabodafestivalen.

Debutalbumet, som består av de tio låtar som bandet hann skriva under våren, spelades in tillsammans med Dagge under två intensiva sommarveckor i MNW-studion i Vaxholm. Få pålägg gjordes och låtarna spelades alla in med Grand Tones livesättning: trummor, gitarr, Hammondorgel, baspiano, sång och kör. Känslan blev enkel, direkt och näst intill naken. Den självbetitlade debutskivan gavs ut i januari 1998 och möttes av idel fina recensioner. Sedan följde ett fåtal konserter på klubbar och festivaler runt om i landet.

Uppföljaren "New Direction" skrevs och spelades in i två faser. Under den första, som inleddes hösten -98, jobbade bandet i mångt och mycket på samma sätt som under arbetet med debuten. Tretakten, countryinfluenserna och den mollbaserade folktonen var precis som tidigare ledstjärnor och under inspelningarna behölls grundsättningen utan avvikelser. Under den andra fasen präglades låtskrivandet av viljan att ta GTM vidare musikaliskt genom improvisationer och strävan efter nytänkande. Låtarna gjordes oftare i fyrtakt, orgeln fick sällskap av en och annan syntton och baspianot byttes ut mot strängbas. Arrangemangen tog oväntade vägar och bandet gick mot mer sparsmakade världar. I titelspåret når Grand Tone Music den nya riktning de sökt efter och ger där en försmak av vad som komma skall.

Även "New Direction" spelades in i MNW-studion tillsammans med Dagge. I början av 2000 nådde skivan butikerna och även denna gång fick materialet ett positivt mottagande. Under våren spelade bandet ute i landet mer frekvent än tidigare och för att återskapa skivans sound på scen, fick de hjälp av två musiker: Andreas Söderström (lap steel, synt och trumpet) och Patrick Andersson (bas och kör). Efter sommaren tog bandet en ett år lång och oplanerad paus då medlemmarna ägnade sig åt sitt.

Det första spadtaget för byggandet av "Go to hell" togs inte i replokalen, utan runt ett bord hösten 2000. Nina, Jim, Dan och den numer fasta medlemmen Patrick, satte upp riktlinjer och talade om vad de inte ville höra och göra igen på en GTM-skiva. De kom fram till att försöka jobba bort alla massiva mattor av ljud för att istället koncentrera sig på varje ljuds funktion. Drömscenariot var att göra en platta där man kunde se varenda ljud framför sig när man blundade. Mindre gitarr, mindre orgel, loopliknande trumspel och en svängig bas. Ljudmattor skulle ersättas av melodi och groove. Så såg visionen ut. Lite drygt ett halvår senare kom bandet till Christoffer Roths studio Dubious för att spela in sexton låtar. Låtar som nästintill alla vandrat samma väg från idé till färdig låt genom en långdragen process.

Först spelades improvisationer in i replokalen med hela bandet. Utdrag av dessa improvisationer snickrade Nina och Dan sedan ihop till låtidéer på datorn hemma hos Nina. Utifrån dessa skisser spelades sedan en grund av bas och trummor in i replokalen. Den grunden smyckades sedan med sång, körarr och syntljud, till ambitiösa demospår. Arbetet tycktes ibland onödigt pilligt och tungrott, men slitet betalade sig senare, då många av ljuden på "Go to Hell" togs direkt från låtarnas demoversioner. Processen fungerade alltså även som en noggrann förproduktion.

När rec-knappen väl trycktes i botten hos Chrille var inspelningens motto "Dra en rövare!" Tanken var att under tagningarna inte spela för kontrollerat och strikt så att musiken skulle få möjlighet att dra åt oväntade håll. Att i varje moment försöka gå utanför bandets tidigare mallar. Nina och Dan producerade, studioägaren skötte tekniken och rövarna drogs. Precis som på låtarnas demoinspelningar gjorde Andreas Söderström vackra och egensinniga trumpet- och lapsteelpålägg. Under augusti månads drypande heta dagar jobbade sedan Nina och Dan i Decibels andra studio med att lägga leadsång, kör och diverse andra pålägg.

Ansträngningar gjordes för att även ta sången vidare, att i varje stavelse och frasering försöka hitta det ultimata uttrycket. Luftkonditioneringen strejkade, vänner ringde och berättade om sagolika badäventyr och sångbåset var som en bastu. Ändå överträffade Nina sig själv gång på gång. Under perioden i Decibel spelades även skivans två duetter in. Först ut var Anja Bigrell från Montys Loco. Senare gästades studion av Masayah, båda ägare av fantastiska och mycket personliga röster som visade sig passa strålande ihop med Ninas stämma. Några små synttoner fick i mitten av september sätta punkt för sommarens inspelningar. När Grand Tone Music lyssnade igenom det färdiga materialet tillsammans med sin A&R Per Helin, som under hela processen varit ett viktigt bollplank, kunde de inte känna sig annat än nöjda.

Efter mix av Carl-Michael Herlöfsson, mastring i Cosmos och omslagsarbete av Fellow Designers, är nu det gedigna hantverket "Go to hell" precis så bra som det kan bli. Det är en sann glädje att den 2 maj få släppa skivan fri.

Myspace