De Stijl - Yeahvolution! (White Jazz)
De Stijl har beskrivits som garagepop, minimalistisk punk, mod-punk eller som The Sonics möter The Clash i ett gathörn nånstans i Göteborg 1977. Plattan som är producerad av Björn Olsson (Soundtrack of our Lives, Union Carbide) innehåller 13 spår som kommer att få dig att vilja rusa ut på gatan och välta första bästa snutbil. Det här kan bli nästa stora svenska explosion. Förbered dig på en Yeahvolution! Bandet är klara för årets Hultsfredsfestival och under våren åker bandet ut på europaturné tillsammans med Fireside.
Biografi

Joakim Kaminsky - sång, gitarr
Magnus Hansson - gitarr, sång
Sara Karnehed - bas
Philip Gates - trummor

För göteborgsbandet DE STIJL är musik en fråga om stil. Korta låtar, punkigt tempo, desperat och intensivt i välskurna 60-talsinspirerade kläder.

- Det ska vara underhållande att se DE STIJL, säger sångare Joakim Kaminsky.

DE STIJL spelar högt, regerar på scenen och spottar ur sig kortare låtar än The Ramones. Med tvärsäkra åsikter om musiken behöver de inte låtsas vara annorlunda - de kan bara låta som DE STIJL.

- Det är precis som den holländska konstnärsgruppen vi tagit namnet efter, säger Joakim. De var minimalister inom konsten. De gjorde konst med raka linjer i få färger. Vi gör raka låtar som bara råkar bli korta, men det är inget vi planerar.

Redan från starten år 2000 hade DE STIJL ett eget sound, men att beskriva hur det låter är inte lätt. Garagepop? Minimalistisk punk? Medlemmarna själva tycker att det låter som om Sonics skulle ryka ihop med Buzzcocks på andra Långgatan. De fyra medlemmarna i bandet gillar engelskt 60-tal både vad gäller musiken och modet, men det handlar inte om nostalgi, förklarar basisten Sara.

- DE STIJL är nu. Vi försöker låta som oss, samtidigt som vi bär med oss det vi inspireras av.

När DE STIJL bildades i Göteborg sommaren år 2000 kände Joakim och Sara redan varann. Sara hade dessutom spelat ihop med gitarristen Magnus i bandet Lady Lazarus. Joakim, som tidigare spelat bas i några popband, frågade Magnus om de inte kunde spela ihop.

- Fast då visste vi inte vem som skulle spela vad. Och jag fick sjunga trots att Magnus egentligen är bättre, för han tyckte det var roligast att spela gitarr, minns Joakim.

Efter att ha provat en rad trummisar hittade de till slut Philip, som är uppvuxen i Kungälv utanför Göteborg. Att han inte bara spelar bra utan också brinner för musiken var nödvändigt, berättar Joakim.

- Vi har ett tydligt sound, man känner direkt igen en DE STIJL-låt. Fast det är inget vi bestämmer över, det bara blir så. Kanske beror det på att vi egentligen inte kan spela. Visst, vi har spelat ett tag, men vi är inte så jätteduktiga. Det är viktigare att vara underhållande på scenen och att bjuda på oss själva, än att spela tekniskt rätt.

Både Joakim och Sara talar om att de vill vara "sanna mot sig själva". Att det ska kännas rätt.

- Musiken och vår stil med snygga scenkläder, det är en avbild av vilka vi är. Vi gör inget annat än det vi är, säger Joakim.

- Jag ser oss väldigt mycket som ett band. På scenen är vi inte individer så mycket som en helhet. Då är det skönt med kläderna. De visar att vi är DE STIJL

Inför inspelningen av sin första singel sökte bandet efter en producent som delade deras vision om att känslan går före tekniken. De fastnade för Björn Olsson, med förflutet som gitarrist och låtskrivare i Soundtrack of Our Lives och dessförinnan i legendariska Union Carbide Productions. Med Björn spelade de under en natt in två låtar i göteborgsstudion Music.A.Matic.

Samarbetet fungerade så bra att bandet ville ha Björn som producent också till sitt debutalbum.

- Han är så ödmjuk, säger Sara.

- Precis som vi, ler Joakim. Och med hans ljudbild vet man dessutom aldrig hur det kommer att låta, mer än att resultatet blir grymt. Björn letar efter en känsla, en stämning. Han tillför idéer.

I replokalen i Göteborg råder annars demokrati, om än under speciella former.

- Alla skriker! Men ingen bestämmer mer än någon annan. Det brukar bli två mot två och då vinner de som är argast... Vi är det argaste bandet i stan, skrattar Joakim.

Särskilt våldsamma tycks nu inte medlemmarna i DE STIJL. Joakim studerar arkitektur, Sara läser Internationella relationer, Philip jobbar på skola och Magnus är sjöman.

När Sara och Joakim ska ska räkna upp sina musikaliska inspirationskällor blir listan lång; reagge, soul, 77-punk och 60-talets garage. Band som vi alla älskar är Buzzcocks, Undertones, Billy Bragg, Clash, Sonics, Kinks, Heptones och Devo.

- Jag vet inte hur mycket det hörs, men det känns som om Devos ryckiga spelstil går igen hos oss.

I motsats till Devos subversiva texter försöker dock Joakim skriva om trivala ämnen som ligger nära dem själva.

- Inga politiska utläggningar! Texterna handlar om oss, om sånt man gör. Som att gå ut - det var så låten "Let's Go Out" kom till. Eller att dejta någon - det blev "Date Times". Det är korta texter, men väljer man rätt ord så kan de där raderna säga mycket mer än en lång utläggning. Lite som musiken, korta låtar. Essensen av en låt behöver inte vara längre än en och en halv minut.

Med MNW i ryggen vill DE STIJL fortsätta den självständiga väg de slagit in på.

Och om tre år?

- Vi vill ha en massa pengar. Vi vill ha tid att göra musik och kunna leva på det, säger Joakim.

Fast då krävs det...

- Tålamod? Det har vi inte alls, skrattar Sara. Vi har inte ens tålamod att spela treminuterslåtar. Och när vi gör covers på treminuterslåtar blir de alltid kortare. Vi gillar inte upprepningar...